busbosse

Så blev det dagen D, det vill säga Den första september.

 

Dagen som varit målet sedan i våras då jag och anmälde mig och började träna till Tjejmilen.

Mitt mål var klart, att hitta tillbaka till känslan då det är roligt att springa och att fixa Tjejmilen under en timme.

 

Tillsammans med "Tjejmilengänget" har jag följt träningsprogram både enskilt och i grupp. Ledorden har hela tiden varit att "ha roligt", "skynda långsamt" och "det ska kännas bra".

 

Redan innan vi packade in oss i minibussarna för avfärd mot huvudstaden så visste jag att jag i stort sett redan nått målet. Jag har hittat tillbaka till ett i mitt tyckte bra "träningsberoende". Jag ser fram emot träningspass och det är roligt! Att springa på en timme skulle jag fixa om det inte var på tok för trångt i spåret.

 

Nedresan gick bra förutom att vi suckade uppgivet över alla tunga regnmoln.

 

Vi lyckades hitta parkering och tog plats i den enorma kön till nummerlapparna som flöt på bra tack vare rutinerade arrangörer!

 

Lite lunch i magen, toabesök och sedan mot starten.

 

Vi startade i "run for fun", utan tidtagning, startled 9. Det betydde att årets segrare  Karoline Bjerkeli Grövdal, Norge, passerat mållinjen innan vi börjat värma upp... Vädret var inte skoj men stämningen var det inget fel på!

 Sarah Dawn Finer sjöng Because I am a girl, en del i Plans arbete för världens tjejers rättigheter. Alla var glada och taggade!

 

Det var kladdigt redan i startfållan...

 

 

Väl iväg så hade jag som strategi att ta det lugnt i början. Emellanåt hade jag inte annat val heller för det blev lite "trafikstockning" men om jag jämför med min skräckupplevelse på Vårruset så var det hur bra som helst. Det blir ju lite naturlig fartlek när man sedan får chansen att jogga förbi.

 

Allt kändes väldigt bra trots regn och otaliga vattenpölar. Halvvägs hör jag någon hojta mitt namn, det är en granne som springer sin andra Tjejmil, världen är liten! 

 

Ja, det känns bra och all glad publik och härliga orkestrar som hejade längs vägen var ju helt underbara! Fram till 7km. Från ingenstans känner jag att höger vad känns stum, jag hinner knappt reflektera över det känslan så smäller det till och gör ont, riktigt ont. Stannar en liten stund men tänker att om jag stannar nu så tar jag mig aldrig i mål. Inspirerad av sambons motto i livet "bit ihop" kör jag vidare med en löpstil som måste se väldigt annorlunda ut? Det känns inte bra men efter ytterligare en kilometer känns det i alla fall något bättre.

 

Arg, besviken och frustrerad fortsätter jag mot mål och i geggan på upploppet inser jag att jag trots allt kommer att fixa loppet under timmen. Inte många sekunder under timmen men ändå.

 

Kall och blöt linkar jag med en kompis tillbaka till bussen. Promenaden känns väldigt lång. Jag längtar efter att få tvätta av mig och krypa i varma torra kläder.

 

Framme vid bussen kommer nästa bakslag, inbrott. Bagageluckan gapar tom. Åtta väskor saknas

Ombyte, glasögon, matsäck, vattenflaska och andra saker är borta. I mitt fall dock inga värdesaker som plånbok, nycklar eller telefon men ändå många saker som jag saknar och som måste ersättas...

Glasögonen var nog värst och de har ju ingen annan nytta av heller.

 

Som tur är så har den andra bussen klarat sig och jag får låna en torr tröja av en av mina goa medresenärer.

 

Istället för att tillsammans fira vår tjejmil med en gemensam middag på hemvägen så avslutar vi med kontakt med polis, hyrbilsfirma och försäkringsbolag och provisorisk lagning av bilruta. En eloge till vår chaufför som fixade att filkörning i Stockholm med minibuss utan höger backspegel samt E4 i många mil med typ helikopterljud i höger öra...

 

Det var riktigt, riktigt skönt att komma hem, ta av sig de här

 

 

 och ta en dusch och sedan slänga sig i soffan framför brasan.

 

Jag hoppades att mitt vadproblem bara skulle vara kramp men trots att jag var så väl uppvärmd och allt kändes så bra så får jag lov att inse att det nog var en bristning som jag dessutom felbehandlat på alla sätt och vis...

 

Fick dock idag höra talas om Gubbvad. Då ska det tydligen läka lättre så det ocharmiga namnet till trots får jag väl hoppas på det då? Ogillar dock påståendet att det är medelålders som drabbas???? Hmpf, dit kan man väl inte räknas när man är trettio nånting?

 

Vila och annan träning får gälla ett tag sen får jag börja om från början med att "skynda långsamt".