busbosse

Innan ni läser vidare så vill jag bara klargöra att jag är väl medveten om att jag inte enbart talar om min oäkta hälft i positiva ordalag. Ibland är jag irriterad på något och visst kan jag spy galla då. Rätt ofta har vi en ganska tuff jargong oss emellan också men det deltar vi ju i båda två. Tjuvlyssna ska man inte göra, men...

 

I veckan fick jag ofrivilligt höra en för mig okänd person riktigt dissa sin partner. Jag satt så till att jag hörde oavsett om jag ville eller inte. Personen i fråga talade HÖGT och TYDLIGT. Efter en halvtimme så var jag faktiskt rätt illa berörd. Varför har man ett behov av att inför andra förlöjliga den person som man valt att leva med? Att håna den som är förälder till ens barn? Att gång på gång lyfta fram partnerns fel och brister med "besserwisserröst"?

 

Jag hade god lust att fälla en dräparkommentar men gjorde det inte. Istället hoppas jag att personen ifråga är en flitig bloggläsare....

 

Nu släpper jag det och ger mig istället på veckans: hur tänkte ni nu?

 

Jag ska köpa ny mobil. Vill förlänga mitt avtal med min operatör ytterligare två år. Har tyvärr några månader kvar på mitt gamla avtal. Att lösa det kostar mig 250 kronor mer än att bara låta det löpa ut. Hur tänkte ni nu Telia? Är det så man tackar en kund sedan 20 år? En kund som har ALLA tjänster hos er? En kund som vill stanna som kund?

 

Tack så mycket....

 

 

När jag ändå är på hugget så kan jag ju lika gärna gnälla över veckans sjukdomar och urusla väder men jag tar det positiva istället. Jag har testat att rocka rockring, sprungit milen utan att gå sönder, varit på bio med barnen, haft avslutning med tjejmilengänget, fått iväg alla försäkringspapper, hunden har varit "kramsjuk" och idag blir det fotbollsavslutning i samband med A-lagts sista match och sedan familjemys.

 

 

 

Idag svängde vi ,liksom övriga gästriklands befolkning som det såg ut på parkeringen, in på Valbo köpcentrum. Gjorde ett stopp på Djuraffären för att köpa ny sele till Bosse, hittade även en aktivieringspryl. Vis av erfarenheten så var jag något skeptisk. Till saken hör att Bosse "dödat" flera aktivieringleksaker på några få minuter trots försäljarnas lovord om hållbarhet.

 

Så här lydde förpackningens text:

 

Dags för en rapport i bloggvärlden!

 

Förra helgen var det folkrace på min favoritbana hos Gestrike RT. En rutinerad klubb med fin bana och bra ordnade tävlingar, alltid trevligt! Mina poäng räckte till en a-final men där blev det trångt i starten och jag hamnade på sidan av banan och väl iväg igen så var jag lååååångt efter... Då var det roligare att kolla på sambon som vann alla heat och sin a-final, grymt kört av honom! Bilder finns som vanligt hos motorpics.se.

 

Min bil såldes på anbud. Det kändes helt ok då jag bestämt att det här var min sista tävling för säsongen.

 

Mitt ben känns riktigt bra, lite stel i hälen/vaden men jag kan träna. Var på ett väldigt roligt och jobbigt kettelbellpass i förrgår, nu lider jag av träningsvärk deluxe.

 

Dottern har tappat sin första tand.

 

 

Den blev till en guldpeng men hon tyckte att det lät så läskigt med tandfen att vi fick erkänna att vi föräldrar har ett finger med i spelet...

 

Härliga promenader med Bosse har det blivit i den fina höstvädret, jag har sagt det förr men det tål att upprepas:

 

 

 

 

Sonen har börjat titta på Halv åtta hos mig, inspirerad av det så bjöd han oss på denna meny:

 

Hummersoppa med bröd.

 

Fjärlispasta med lövbiff, champinjon och paprika sås med senapssmak.

 

Oscars glassglas med blåbär, grädde och handgjorda chokladdekorationer.

 

Betyg? Full pott så klart!

 

Helgen har i övrigt bestått av dans, fotboll, shoping toppat med fönsterputs och storstädning av badrum. Det är konstigt men ändå ett faktum att när jag har mycket som snurrar i huvudet så måste jag skapa ordning här hemma... Sen är det ju också så att vid den här tiden på året så vill jag gärna "höstpiffa" med nya gardiner, kuddar och ljus i mängder.

 

Min vad har fått vila och piggat på sig skapligt. Promenader går bra liksom lugn cykling men det gäller att ta det lugnt. Kroppen är snäll och hjälper mig med det då jag åkt på höstens första (förhoppningsvis enda) förkylning...

 

Inget ont som inte har något gott med sig eller hur var det?

 

 

Så blev det dagen D, det vill säga Den första september.

 

Dagen som varit målet sedan i våras då jag och anmälde mig och började träna till Tjejmilen.

Mitt mål var klart, att hitta tillbaka till känslan då det är roligt att springa och att fixa Tjejmilen under en timme.

 

Tillsammans med "Tjejmilengänget" har jag följt träningsprogram både enskilt och i grupp. Ledorden har hela tiden varit att "ha roligt", "skynda långsamt" och "det ska kännas bra".

 

Redan innan vi packade in oss i minibussarna för avfärd mot huvudstaden så visste jag att jag i stort sett redan nått målet. Jag har hittat tillbaka till ett i mitt tyckte bra "träningsberoende". Jag ser fram emot träningspass och det är roligt! Att springa på en timme skulle jag fixa om det inte var på tok för trångt i spåret.

 

Nedresan gick bra förutom att vi suckade uppgivet över alla tunga regnmoln.

 

Vi lyckades hitta parkering och tog plats i den enorma kön till nummerlapparna som flöt på bra tack vare rutinerade arrangörer!

 

Lite lunch i magen, toabesök och sedan mot starten.

 

Vi startade i "run for fun", utan tidtagning, startled 9. Det betydde att årets segrare  Karoline Bjerkeli Grövdal, Norge, passerat mållinjen innan vi börjat värma upp... Vädret var inte skoj men stämningen var det inget fel på!

 Sarah Dawn Finer sjöng Because I am a girl, en del i Plans arbete för världens tjejers rättigheter. Alla var glada och taggade!

 

Det var kladdigt redan i startfållan...

 

 

Väl iväg så hade jag som strategi att ta det lugnt i början. Emellanåt hade jag inte annat val heller för det blev lite "trafikstockning" men om jag jämför med min skräckupplevelse på Vårruset så var det hur bra som helst. Det blir ju lite naturlig fartlek när man sedan får chansen att jogga förbi.

 

Allt kändes väldigt bra trots regn och otaliga vattenpölar. Halvvägs hör jag någon hojta mitt namn, det är en granne som springer sin andra Tjejmil, världen är liten! 

 

Ja, det känns bra och all glad publik och härliga orkestrar som hejade längs vägen var ju helt underbara! Fram till 7km. Från ingenstans känner jag att höger vad känns stum, jag hinner knappt reflektera över det känslan så smäller det till och gör ont, riktigt ont. Stannar en liten stund men tänker att om jag stannar nu så tar jag mig aldrig i mål. Inspirerad av sambons motto i livet "bit ihop" kör jag vidare med en löpstil som måste se väldigt annorlunda ut? Det känns inte bra men efter ytterligare en kilometer känns det i alla fall något bättre.

 

Arg, besviken och frustrerad fortsätter jag mot mål och i geggan på upploppet inser jag att jag trots allt kommer att fixa loppet under timmen. Inte många sekunder under timmen men ändå.

 

Kall och blöt linkar jag med en kompis tillbaka till bussen. Promenaden känns väldigt lång. Jag längtar efter att få tvätta av mig och krypa i varma torra kläder.

 

Framme vid bussen kommer nästa bakslag, inbrott. Bagageluckan gapar tom. Åtta väskor saknas

Ombyte, glasögon, matsäck, vattenflaska och andra saker är borta. I mitt fall dock inga värdesaker som plånbok, nycklar eller telefon men ändå många saker som jag saknar och som måste ersättas...

Glasögonen var nog värst och de har ju ingen annan nytta av heller.

 

Som tur är så har den andra bussen klarat sig och jag får låna en torr tröja av en av mina goa medresenärer.

 

Istället för att tillsammans fira vår tjejmil med en gemensam middag på hemvägen så avslutar vi med kontakt med polis, hyrbilsfirma och försäkringsbolag och provisorisk lagning av bilruta. En eloge till vår chaufför som fixade att filkörning i Stockholm med minibuss utan höger backspegel samt E4 i många mil med typ helikopterljud i höger öra...

 

Det var riktigt, riktigt skönt att komma hem, ta av sig de här

 

 

 och ta en dusch och sedan slänga sig i soffan framför brasan.

 

Jag hoppades att mitt vadproblem bara skulle vara kramp men trots att jag var så väl uppvärmd och allt kändes så bra så får jag lov att inse att det nog var en bristning som jag dessutom felbehandlat på alla sätt och vis...

 

Fick dock idag höra talas om Gubbvad. Då ska det tydligen läka lättre så det ocharmiga namnet till trots får jag väl hoppas på det då? Ogillar dock påståendet att det är medelålders som drabbas???? Hmpf, dit kan man väl inte räknas när man är trettio nånting?

 

Vila och annan träning får gälla ett tag sen får jag börja om från början med att "skynda långsamt".