busbosse

Det orangea kuvertet har dumpit ner i min brevlåda men inte blev jag så mycket klokare för det. Inte något jag oroar mig för heller för det är ju ett tag kvar till 65. Eller var det 75?

Ryktas ju att vår stadsminister tycker att det är en jättebra idé att vi jobbar till vi fyller 75 år! Hur tänkte han då? Inte alls kanske? Eller så hade han bara lite otur när han tänkte...




Jag tänker så här:

Känns det okej att lämna sina barn till den 75-åriga läraren/förskoleläraren/fritidspedagogen?

(Nej just ja, fritidspedagoger kommer ju inte att finnas kvar för det håller ju vår utbildningsminister på att se till!)

Åka buss med en 75-årig busschaufför bakom ratten?

Ligga på operationsbordet och det är 75-åringen som håller i skallpellen?

Möta 75-åriga lastbilschauffören som dundrar runt med farlig last på sitt tunga släp?

Och om man överlever yrkeslivet så kanske man hamnar på ålderdomshem och blir hjälpt av sin något yngre 75-åriga väninna när man ska lyftas ur sängen...

Hur blir det med landslaget? Orkar Zlatan till 75?

Ja, nu vet jag att det finns massor av 75-åringar där ute som faktiskt fixar ovanstående men jag vet ju också att försäkringskassan inte så gärna sjukskriver någon så om dessa yrkesaktiva 75-åringar är både halvdöva och lider av starr så lär de ju inte bli sjukskrivna för det utan de får väl bita ihop och göra sitt jobb bäst de kan!

Lite svinn får man räkna med...

Ja, själv är jag väl hänvisad till att läsa lärarlyftet eller nåt, undrar om jag är kvalificerad som utbildnings- eller statsminister sen? För att citera en bekant "Hur svårt kan det va?" eller speedwaykungen "ja ä inte bitter",

jag väljer att fnissa åt eländet!

Go kväll!