busbosse

Mina blogginlägg är ju som ni märkt av varierande karaktär, känner att jag måste skriva om det här:

Under veckan har vi alla kunnat följa den tragiska historia som uspelat sig i min kommun där ett föräldrapar utpekats som pedofiler och deras barn omhändertagits. Efter många turer har föräldrarna bevisats vara oskyldiga och nu handlar det mesta i media om huruvida kommunen ska be dem om ursäkt eller inte.

Jag tycker man kan försöka sätta sig in i att vara ett barn i låt oss säga i 3-6 års ålder.

På morgonen blir jag som vanligt lämnad av min förälder vid förskolan/förskoleklassen, jag ser fram emot en dag med lek och andra aktiviteter ihop med mina kompisar och fröknar.

Jag är trygg eftersom mina föräldrar har skolat in mej så att jag i lugn och ro fått lära känna den nya miljön och de nya människorna....

Alldeles säkert så vet jag också att mamma eller pappa hämtar mig innan dagens slut och kanske jag även har en plan för vad som ska hända sen. Åka till mormor? Leka med mina saker på mitt rum? Gå till en kompis i kvarteret? Se på TV? Middag med familjen? Kvällsrutinen med tandborstning och sagostund?

Så blir det inte.

Någon annan hämtar mig. Vem? Känner jag den personen?

Jag får inte åka hem utan någon annanstans. Vart? Har jag varit här förr?
Känner jag mig trygg här? Vet jag vart mina föräldrar befinner sig? Varför får jag inte ha kontakt med dem?

Främmande människor i främmande miljöer ställer främmande frågor.

Allt är nytt, jag ha inte mina saker, mitt rum eller någon av mina trygga vuxna mer.

Timmar, dagar, veckor av mitt unga liv går. Vad tänker jag? Hur mår jag? Vad tror jag har hänt med min familj och min släkt? Bryr de sig inte om mej mer?

Att vara detta lilla barn kan inte vara lätt. Det är inte lätt trots att man under sina få år i livet har vuxit upp i en trygg miljö med en bra grund som start i livet. Det kan defenitivt inte vara lätt om man dessutom är uppvuxen med någon form av övergrepps- eller missbrukarproblematik i familjen.

Är det verkligen att se till barnets bästa när man rycker dem ur deras rutin, vardag och därmed trygghet?
Nu är ju jag ovetandes om huruvida barnen har fått gå kvar på sin förskola under tiden? Man kan ju alltid hoppas så att någon stabilitet funnits. Eller kanske de har haft någon släkting eller annan känd vuxen med sig under tiden? Man kan ju hoppas i alla fall...

Föräldrarna är det bästa de flesta barn har trots att i många fall föräldrarna inte är det bästa för sina barn...

Svåra frågor är det och just för att det är människor det handlar om så finns det inte heller en lösning på dessa frågor utan man måste som det så vackert heter "se till barnets bästa". Bakom varje namn på ett papper finns en människa med olika behov och känslor. Om den människan är stor eller liten spelar ingen roll.

Mordhot och påhopp är i mitt tycke fel väg att gå. Däremot kan man gärna lyfta diskussionen kring vad som är "för barnets bästa" och hur man praktiskt genomför det i vårt samhälle för tyvärr så finns det allt för många barn som av olika anledningar är i behov det.

Om man i det här specifika ärendet skulle dra slutsatsen att det faktiskt inte blev "för barnets bästa" så kanske det i alla fall kan vara på sin plats att be barnen om ursäkt?

Idag har jag och mina barn haft äran att få träffa en liten pojke på snart två veckor!
Vilket mirakel det är! Jag kan sitta hur länge som helst och titta på de små, små, perfekta fingrarna, naglarna och öronen. Redan nu en personlighet och så välkommen hit, det mina vänner är en kille som kommer att få det som för honom är det bästa!

Ha det bäst!